Jag gick och väntade på ett telefonsamtal igår, ett telefonsamtal som aldrig kom. Och ja, det gjorde ont. Alldeles för ont, ännu ondare än vad det borde göra. Men jag höll masken, som så många gånger förr. Och jag hatar det. Jag lovade mig själv att det skulle bli en ny Isabell, men någonting gick snett...som alltid. Under det bruna håret döljer sen den svaga, meningslösa flickan, som så många gånger förr gråtit sig till söms, som så många gånger förr blivit alldeles för ledsen för saker. Och jag hatar det... Men vad hade jag väntat mig? Att samtalet skulle komma? ja självklart. Jag är inte ens värd det, och att jag överhuvudtaget hoppades att jag skulle vinna? Patetiskt
Alltså var det en brustet hjärtas dag idag, och inte nog med det gick jag in på Kenzas blogg och läste om när hon träffade dem, mycket dumt gjort, mycket dumt.
(jag hatar att jag älskar er och jag älskar er så mycket att jag hatar mig)
inne på 3:e
13 år sedan
3 kommentarer:
Jag förstår hur du känner, att se Kenza tillsammans med snyggingarna tar verkligen, man önskar att man var Kenza istället!
Glöm inte att jag älskar dig och finns här alltid, varje minut för dig <3
Fick hon träffa Tokio Hotel?
Jag finns här för dig, trots att vi bara träffas en gång i veckan nu och att vi inte pratar så mycket... det är lite synd faktiskt, men jag har ingen aning om vad du tycker. Och du är inte meningslös, jag älskar dig.
sv: nej jag är hos pappi :) <3
Skicka en kommentar