Jag tror nog jag skulle behöva en psykolog, eller iaf en papperskorg

Det är faktiskt så, att jag inte riktigt förstår vad som går runt i ditt huvud. Och jag förstår inte riktigt vad som går runt i mitt huvud heller, egentligen. För jag tänker så mycket, på allt å inget. Men mest tänker jag på det som hände, på det du gjorde. Och jag tänker på hur jag ska göra och vad jag vill göra. För vad jag vill och vad jag borde är två helt olika saker. Dom går liksom inte ihop sig. För det jag vill är något jag skäms över och det jag borde är det rätta. Men å andra sidan - vem fan kan säga vad som är rätt å fel i detta? Tänk om allt faktiskt är ett missförstånd. Fast det är vad jag verkligen hoppas på, inte det som är sanning. Och då ställer jag mig frågan varför sanningen är den som smärtar mest?
Jag förstår inte. Förstår ingenting. Och när jag säger att jag inte bryr mig så ljuger jag, men när jag säger att jag bryr mig så ljuger jag också. Jag känner liksom ingenting längre. Herregud.....

Världens sjukaste inlägg.