Jag kommer ihåg första gången vi pratade. Det var rätt länge sen nu, jag minns inte ens när det var. Vi pratade massor i alla fall. Och jag tyckte om dig massor, fast jag inte visste vem du egentligen var.
Sen försvinner du helt plötsligt. Aldrig inne på msn eller emocore. Jag undrade ett tag vart du tagit vägen.
Ett år gick förbi, ett helt jävla år innan jag hörde något från dig igen. Du ville ha mitt nummer och först mindes jag inte ens vem du var. Och inte nog med att du hörde av dig fick jag också reda på något jag inte visste förra gången. Men inte brydde jag mig om det och började vi smsa och prata i telefon.
Jag brukade säga att jag var undermedvetet kär i dig. Att någonstans i mitt undermedvetna var jag kär i dig och någon gång skulle vi bli tillsammans. Men jag visste aldrig när. Inte du heller.
Vi kunde prata i telefon i två timmar en kväll och sedan inte prata på månader och ändå kände jag samma sak....
Mot slutet blev det så knagligt liksom, och jag tror jag började släppa dig mer och mer utan att egentligen veta om det. Jag märkte ingenting och du sa ingenting.
Och nu, när du ber mig att gå. När jag insett att det är försent att ta tillbaka dig. Som jag ångrar mig.
Du säger att jag är korkad om jag stannar kvar. Jag säger att är korkad som lät dig gå.
Kommer alltid älska dig.