Trasiga systrar
Det är när du säger att jag inte älskar dig, som jag undrar om jag faktiskt gör det. Det är när du skriker att jag inte bryr mig, att jag bara säger saker, men att jag inte menar dem, som jag vill ge upp hoppet om att du kommer må bra en dag. Men hoppet är det sista som lämnar människan.
Jag kan faktiskt inte förstå hur jag fortfarande kan älska dig efter allt det du skriker och säger till mig varje dag. Kanske är det för att jag vet att du inte menar det. Det är bara paniken och ångesten som blomstrar ut sina svarta onda blommor, som du beskriver det.
Hur underbart du än kan beskriva din ångest är den inte underbar. Du lider och du säger saker du inte menar. Du gör saker som du ångrar, men du fortsätter ändå.
Allt på grund av vattnet. Vattnet som slukade dig och sedan spottade upp dig igen som om du smakade illa, som om du inte var värd att drunkna. Men lillebror, han försvann och kom aldrig upp till ytan igen.
Det är därför du står där längst ut på bryggan och tittar på vattnet med en hatisk blick, samtidigt som du förundras av det.
Jag skäms över att jag vill knuffa i dig i vattnet på grund av den simpla anledningen att jag hatar att jag älskar dig. Jag vill göra det för att se om du är värd att drunkna. Jag vill bara se dig försvinna ner i djupet så att jag kan slippa alla dina bekymmer som dansar runt i mitt redan överfyllda huvud.
Men bara för någon minut, sen skulle vattnet spotta upp dig igen, precis som förra gången och allt skulle återgå till det normala. Förutom att lillebror inte skulle vara här. Det är ju därför du hatar vatten och har panik och ångest hela tiden.
Det är ju därför du säger att jag hatar dig.
----------
Här kommer novellen. Vill gärna ha konstruktiv kritik!
Kommer dela upp den i delar så nästa del får ni la imorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar