Sadness is a lighter form of depression

Idag är det den sista skolavslutningen, hur ska jag klara det? Hur ska jag, om några månader, inte kunna träffa samma personer som så många gånger förr utan att börja gråta? Jag hoppas jag kommer klara det, men min klass har betytt så jävla mycket för mig inser jag nu. Och det gör ont, jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde det, att skiljas från dem. Men någon gång måste man släppa taget och låta sig själv växa ännu större. Vi har alla växt under de här tre åren, men vi måste växa mer, mycket mer och för att kunna göra det måste vi släppa taget om varandra. Visst kommer vi träffas, stöta på varandra i korridorerna i våra ny skolor, bumpa in i varandra på stan. Men andra personer kanske man aldrig kommer träffa igen, kanske i såna fall av ren tillfällighet. Men en sak vet jag ialla fall, jag kommer aldrig glömma er.