Bara lite mer såndär söndagsångest, eller?

Jag avundas dem som går igenom dagen ganska lätt ändå. De vaknar på morgonen med känslan av att allt kommer lösa sig, vet att de har en stöttande familj, vet att allting är bra. Visst kanske de oroar sig för något, eller gillar någon som inte gillar dem tillbaka, eller ja vadfan som helst. Men ändå mår helt okej dag ut och dag in.
Hur kan det vara sådan skillnad på folk egentligen? Att vissa begår självmord och vissa är lyckliga. Var det skrivet när de föddes att det skulle sluta som det gjorde? Eller valde dem det själva, utan att veta om det förstås?
Jag hatar att se glada människor när jag mår dåligt. Inte för att det inte är bra att de mår bra, utan för att jag avundas dem. Varför får de må bra när inte jag gör det? Varför får de skratta och jag gråta?

Jag orkar inte detta