Utan dig

*Jag är punkterad.
Utan luft.
Utan syre.
Utan dig.

Jag är svag.
Utan muskler.
Utan skelett
Utan dig.

Utan dig är jag ingenting.
Utan dig saknar allt sin mening.
Utan dig är jag inte värd någonting.
Utan dig förlorar jag mitt hopp.
Utan dig.*

Jag tror jag hata sanningen. Men jag var tvungen att få den ur mig. Så ni fick den, svart på vitt (bokstavligt talat). Och det känns skönt att veta att jag kan dela sanningen med någon. Jag vet inte om det här var världens bästa sätt att göra det, men det kändes personligt men ändå på ett bra avstånd. Och visst det finns massa smådetaljer som jag skulle kunna säga. Men vad är meningen med det egentligen? Inte vet jag iaf.

Snart så äre mat. Det är gott. Jag ska få mitt älskade potatismos. Det jag lever för...höhö (hoppas ni kände ironin där). Efter maten ska jag göra idrottsgrejen så att den blir klar.... Självdisciplin som jag har så fruktansvärt gott om..... Ironin var på topp idag. Hoppas ni gillade dikten.