Jag måste berätta en sak

Jag har en livshistoria att berätta.

Det finns vissa saker som har påverkat mitt liv.
När jag började läsa tyska i sexan förändrades hela mitt liv, till det sämre. Började må dåligt på grund av att jag var själv. Den enkla anledningen att jag inte hade nån kompis där, jag vågade inte. Kanske låter larvigt, men det är början till allt som har hänt. Det känns så sjukt. Och även om jag mådde dåligt utav det har jag lärt mig att klara mig utan kompisar i vissa situtioner.
När jag väl började sjuan blev nog allt bättre. Jag minns faktikst inte alls mycket av den perioden. Visst hade man sina up side downs..
I åttan blev allt värre. Mådde dåligt ofta. Av inga egentliga anledningar. Jag kände mig som två personer. Nu låter det som om jag är schizofren, men det är inte så jag menar. Det var min kropp som sa och gjorde allting, men det var en annan som styrde. Det var inte jag. Jag kände mig inte som mig själv. Det var INTE jag helt enkelt. Hade självmordstankar och var självdestruktiv. Jag skadade mig själv med flit. Många av mina närmaste kompisar vet inte det här men jag var tvungen att få det ur mig nu. Ja, jag har skadat mig själv. Ja, jag har velat dö, på riktigt. Jag har varit sekunder ifrån att ta livet av mig. Jag minns en gång så stod jag i köket med kökskniven och höll den mot magen. Det känns så otroligt sjukt att veta att det är jag som har stått där.
I nian blev saker bättre. Allt gick i svackor. Mådde bra vissa perioder, mådde dåligt andra. Jag slutade skada mig själv med flit. Jag började tro. På Gud alltså. Det var en bra grej. Jag kunde reda ut saker, förstå mig på saker. Jag förstod varför saker hände och att allt hade en mening. Jag förstod att han prövar mig - det är därför jag mådde dåligt.
Men sedan så blev jag arg. Varför prövar han mig? Varför får han mig att vilja dö? Varför var det just jag som skulle känna mig som någon annan? Jag har börjat tro att han talar med mig. Jag vet, det låter helt absurt. Men jag klarar inte av att hålla det här inom mig längre. Jag tror Gud talar till mig. Inte bokstavligt. Men han försöker säga något. Så det är det här som går runt i mitt huvud. Och inte nog med det här har känslorna av att inte vara jag kommit tillbaka.
Och för några veckor sedan fick jag en panikångestattack och för att få det att sluta, skadade jag mig själv igen och forsatte två, tre gånger till. Och jag mår så dåligt över det och jag orkar verkligen inte mer. Jag är så trött på livet. Så otroligt trött på det här jävla meningslösa tramset.
Nu låter det här som ett självmordsbrev nästan hahah, men det är det inte. Jag kände mig bara tvungen att berätta det här. Och där har ni det - Jag har velat dö i nästan fyra år kan man säga...